Att vara salig i sin tro
Av någon anledning tycks särskilda regler gälla för hur vi bemöter människor som bekänner sig till en religiös eller andlig tro. Vi - alltså de av oss som är övertygade att Gud inte finns. Själv tillhör jag inte den övertygade kategorin längre.
Jag växte upp med en civilingenjör till pappa och en närmast militant ateistisk mamma. De få kyrkobesök jag upplevde med dem som liten inskränkte sig till bröllop och begravningar och hade ingenting med gudstro att göra.
Under barndomsåren i Canada närvarade familjen av sociala skäl även vid en och annan gudstjänst i byns kyrka - det förväntades av oss helt enkelt, i ett samhälle där den första frågan som mötte en ny person ofta var vilken kyrka de tillhörde. Min uppväxt var i alla avseenden sekulär och byggde på en ärvd tro att det inte finns något högre väsen att tro på.
Men de senaste tjugo åren har jag haft anledning att ompröva ganska många av mina gamla sanningar. Jag har efterhand gått från icke-troende till icke-vetande - från att ta ställning, till att ha ett öppet sinne.
Från den tro jag ärvde av min mamma att det bara är obegåvade människor som kan vara dumma nog att tro på Gud. Från tron att det som inte bevisats genom forskning inte finns eller är värt något.
Varifrån kommer hånet?
Ganska ofta möter jag hånfulla eller förlöjligande kommentarer om Gud, religion, tro och andlighet i sociala medier. Hade Mamma levt idag och behärskat Facebook hade hon sannolikt deltagit i drevet.
En del av de som ligger bakom dessa kommentarer väcker ingen förvåning - inskränkta människor som har ett behov av att markera att de tillhör den "rätta" sidan, de med intelligens, de som inte går på en massa religiöst lurendrejeri. Men andra - intelligenta och varmhjärtade människor som jag känner, respekterar, rentav älskar - gör mig häpen. Vad är det som driver dom?
Jag förstår och har full respekt för det enkla ställningstagandet att Gud inte finns, liksom att religioner har ställt till stora skador så länge de funnits. Men att förlöjliga de som har en tro, det blir för mig något helt annat.
I ett slag omdefinieras religionsfrihet från att garantera allas rätt att få tro och att få utöva sin religion fritt, till att befria oss från alla former av religiös eller andlig tro.
Var finns respekten i detta? Var finns värnandet om frihet och integritet?
Sanningen är ju den att ingen av oss vet. Nej, naturvetenskapen kan inte finna bevis för att Gud existerar. Men det betyder inte att forskningen kan slå fast att Gud inte existerar.
Naturvetenskapen är inte statisk - forskarna upptäcker ständigt nya saker. Ännu när jag gick i skolan fick vi lära oss att elektroner och neutroner var materiens allra minsta beståndsdelar. Nu vet vi att det forskarna trodde då inte stämde.
När jag på åttiotalet gick till vårdcentralen med akut ryggskott och sköterskan erbjöd mig akupunktur minns jag att min omedelbara respons var "men, det funkar ju inte?" varpå hon berättade att nya studier visat att det faktiskt gör det. Socialstyrelsens och andra experters tidigare bestämda hållning hade förändrats, baserat på ny forskning, precis som det ska.
Var innebörden i detta att akupunktur i ett slag gått från verkningslöst humbug till fungerande behandlingsmetod?
Gång efter gång omkullkastas gamla sanningar. Djur ansågs sakna intelligens, känslor, till och med förmågan att känna smärta. De sistnämnda gällde för övrigt även små barn upp till en viss ålder, därför behövde de inte bedövning - trodde man.
Så sent som medan jag satt och skrev denna artikel dök det upp ny forskning i mitt flöde: fiskar kan både känna smärta och bli deprimerade, berättar SVT.
Så varför i hela friden denna tvärsäkerhet istället för ett lite ödmjukare icke-vetande?
Tron att Gud inte finns är lika spekulativ som tron att Gud finns. Det finns inga bevis i någondera riktningen, bara tro och slutsatser.
⚭
Fungerar healing? Vem vet - jag kan inte säga att jag själv upplevt någon effekt de gånger människor gett mig healing, men det betyder nominellt bara att det inte fungerat på mig, på samma sätt som en del läkemedel, till exempel antidepressiva medikamenter, fungerar på en del men inte på andra. Trons betydelse (placebo, nocebo) i dessa frågor är både stor och välbelagd.
Finns det en andevärld? Vem vet - jag har aldrig upplevt någon sådan kontakt, medan vänner i alla samhällsskikt och kulturer i olika delar av världen har en tydlig upplevelse av andevärlden.
Finns Gud? Vem vet?