Det svåra med att förflytta berg är inte att flytta på dem, utan att se till att de kommer fram helskinnade.
Vi som arbetar med förändring blir lätt “experter” på att göra det till synes omöjliga. Det ingår i vår vardag att vid behov förflytta berg och utföra andra små underverk, allt inom ramarna för uppdraget att ändra gamla tankemönster, ovanor, maktstrukturer med mera.
Metaforen förflytta berg skapar hos de flesta av oss omedelbart bilder och associationer till enorma, kataklysmiska omvälvningar där till och med det som var bergfast, själva grunden för existensen, visade sig förgängligt och obeständigt. Och för oss som arbetar med förändringsfrågor är denna förmåga, förmågan att ta oss an det till synes omöjliga, en nödvändig yrkesfärdighet.
Ibland heter verktyget revolution, ibland är det som när man skall äta en elefant –
man får ta en sked i taget.
Till sist måste frågan ställas: För vems räkning vill jag flytta detta berg, och till vilken glädje? Vem avgör vad som är den “rätta” vägen, rätt sätt att arbeta, organisera, leda, utföra, tänka?
Om jag är riktigt ärlig – gör jag förändringen för att bevisa något, för att bli beundrad, få uppskattning, eller – gör jag förändringen för att den faktiskt behövs?
Jag har hunnit med att uppleva ganska många förändringsprojekt genom åren. En del har skett när nya ägare har kommit in och vill sätta sin egen prägel på verksamheten. Mitt starkaste minne från ett sådant läge var när nya finska ägare till ett svenskt företag fick frågan om varför det gamla arbetssättet tvunget behövde förändras. Svaret var lika enkelt som enfaldigt:
– FÖR SÅ GÖR VI I FINLAND!
Starkare motiv än så behövdes inte för att denna börskoncern skulle driva igenom sin linje. Medarbetare knuffades runt och ut, kvalitén sjönk, liksom effektiviteten och produktiviteten, och till slut hade de nya ägarna lyckats ta död på den svenska verksamheten. Kanske var det målet redan från början, vem vet?
Andra förändringsprojekt tillkommer därför att något inte fungerar bra längre. Gamla rutiner, bristande helhetssyn, ineffektiva arbetssätt, skenande kostnader eller missnöjda kunder återfinns ofta i nulägesbeskrivningen. Här kolliderar ofelbart medvetenheten om problemen med rädslan för det nya (Vad blir det av mig? Vad blir min kunskap värd? Vem blir min chef? Hur blir det med mina befogenheter?).
Vi som arbetar med att genomföra förändringen har då två vägar att välja mellan: 1) “Dom” får gilla läget, annars finns det andra jobb – (och förresten är det alltid bra med nytt blod i organisationen!) 2) Vi väljer att lyssna, värdera, se till att frågorna går att besvara med trovärdighet – för vi förstår att de mest motsträviga, till synes förändringsobenägna kollegorna ofta sitter på den rikaste kunskapen och erfarenheten kring vad som fungerar och vad som riskerar gå fel.
När vi väljer den första vägen överger vi i samma ögonblick målet att förflytta berget – det som når fram till målet är i bästa fall en grushög, där delar av berget blandats upp med nytt grus. Väl framme vidtar arbetet med att få gruskornen att bilda den nya helheten. Tidsödande och kostnadskrävande.
Den andra vägen kräver tålmodighet och att ständigt påminna oss om att det finns en orsak till att vi har 2 öron och 1 mun istället för tvärtom. Belöningen visar sig i bergets förmåga att någorlunda hålla ihop under förflyttningen, så att när vi väl är framme är arbetet huvudsakligen slutfört. Vi har faktiskt förflyttat berget så att det kom fram helskinnat.
Søren Kirkegaard skrev:
Om jag vill lyckas att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är,
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror,
att hon kan hjälpa andra.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.