Tro eller vetenskap: vad ska man tro på - eller veta?
Att i vetenskapens namn säga "jag tror inte på sånt där" är allt annat än vetenskapligt. Att kategoriskt misstänkliggöra skolmedicinen är lika illa. Att däremot vara nyfiken, vilja lyssna, ompröva, lära sig - DET är en väg som leder framåt!
Då och då hamnar jag i samtal där den jag talar med tydligt tar avstånd från saker som för mig är självklara, t ex att psyke och kropp hör ihop - när vår emotionella status är dålig påverkar det även kroppen på olika sätt - bara för att de inte uppfattar frågan som vetenskapligt beprövad och verifierad. Ibland blir jag själv provocerad av vad jag upplever som kategoriska, opålästa fördömanden av "nyare" ansatser för att förebygga sjukdom eller förbättra hälsa.
Min bestämda uppfattning är att varje ansats till polarisering mellan traditionell (skol-) och komplementär medicin är ett uttryck för okunskap, kanske också för rädsla. Experterna, de som forskar inom detta, t ex vid OCIM-centret på Karolinska Institutet, förstår att det är så, liksom WHO. Listan kan göras lång.
Varje gång vetenskapen åberopas för att bevisa vad som är sant eller inte är ett misslyckande, varje automatiska avfärdande av det som ännu inte beforskats eller begripits ett tecken på intellektuell förstelning. Vetenskapen kan aldrig slå fast vad som är sant i absolut mening, bara vad vi hittills lärt oss och förstått. Så blev t ex akupunktur vetenskapligt prövat och accepterat efter årtionden av avfärdande. Mindfulness har gått samma väg.
Några ytterligare närliggande exempel:
Tro som ersättare för vetenskap
För ett antal år sedan bestämde Silva och jag oss för att testa den s k 5:2-dieten, en metod som använder fastande som verktyg för att förbättra hälsoindikatorer som kolesterol, socker och även den tumörpåverkande tillväxtfaktorn IGF-1. Humbug, skrock, New Age? Nix, allt enligt Dr Michael Mosley som i samarbete med forskare på bägge sidor av atlanten utvecklat och utvärderat modellen. Vi fick nys om metoden tack vare ett BBC-reportage i Vetenskapens Värld.
När vi besökte vår läkare för att be om hjälp med att ta prover innan vi började möttes vi av en förvånande reaktion:
JAG TROR INTE PÅ SÅNT DÄR!
Smaka på formuleringen. En läkare, vars profession och spelregler bygger på vetenskap och fakta, kommunicerar med patienten i form av tro, inte vetenskap och fakta. Det faktum att läkaren ifråga inte var påläst och alltså inte hade fakta klara för sig borde rimligen ha genererat en respons som "jag vet inte, känner inte till denna metod".
Nåväl, 1,5 månad senare bekräftade nya prover att Mosleys påståenden stämde väldigt bra, åtminstone på oss. Sedan dess har hans rön anammats snabbt och idag är det inte många som fortfarande tvivlar. Kanske inte ens den där läkaren.
Vetenskap med helhetssyn
I vår lokala tidning fanns för ett antal år sedan artikeln "Emotionellt skrivande för bättre hälsa". En psykoterapeut som arbetat med denna metod i 10 år berättar hur forskare runt om i världen slagit fast att metoden har både fysiska och mentala effekter - "... immunförsvaret höjs, koncentrationsförmågan skärps, den fysiska och psykiska prestationsförmågan ökar ...".
En uppdaterad version finns på SvD:s hemsida med rubriken Att skriva av sig ger hälsovinster.
Man har även sett att metoden förbättrat symptomen hos patienter med ledgångsreumatism, astma och olka typer av stressyndrom ... Man har gjort studier på människor som blivit varslade och uppsagda från sina jobb. De som tillämpat metoden har hittat nya arbeten snabbare än de som inte använt terapeutiskt skrivande.
Intressant och glädjande läsning. Ett annat sätt att beskriva metoden är att kalla den för en form av integrativ terapi - d v s en terapiform som utgår från sambandet mellan kropp och psyke, det fysiska och det själsliga.
Den bitvis infekterade debatten mellan den integrativa medicinen och den traditionella skolmedicinen kan nu kanske lägga sig något i och med det goda forskningsunderlag som sedan tiotals år år tydliggör sambanden.