Konsten att lyfta
Blotta anblicken av något inspirerande och vackert kan sätta igång din egen process att steg för steg ta dig ur apati, elände och självförakt till att vårda och utveckla allt som är gott i livet. Egenmakt, helt enkelt.
Min lärdom av denna berättelse är vad det kan betyda när vi skänker ett aldrig så litet glädjeämne till den som har tappat fotfästet i tillvaron.
I ett utvecklingsprogram som jag deltar i är vi indelade i s k pod-grupper (mindre deltagargrupper) som träffas varannan vecka för att dela erfarenheter, reflektera och lära oss av varandra.
Senaste mötet leddes av en indisk kvinna. Istället för den meditation som vi brukar inleda med valde hon att läsa en berättelse för oss ur Brandon Bays bok Freedom Is. Hon föreslog att vi precis som i meditationer skulle sitta med slutna ögon för att helt och fullt kunna ta in berättelsen och observera hur den påverkade oss.
Berättelsen handlar om en kvinna som bor ensam i sitt hus. Livet har på olika sätt fört henne till ett nedåtsluttande plan som utvecklats till en negativ spiral. Alla delar av hennes tillvaro förfaller allt mer - hennes hygien, matvanor, de växande högarna av kladdiga snabbmatsförpackningar i vardagsrummet, böcker som aldrig hittat tillbaka till bokhyllan, kökets obehagliga bakteriespäckade matrester och intorkad disk, de smutsiga kläderna på sovrumsgolvet, badrummets avsaknad av renhet och fräschhet, passiviteten, apatin, avsaknaden av sociala kontakter, avsaknaden av glädje. TV:n som enda distraktion.
Ett växande självförakt.
En dag när kvinnan vid elvatiden på förmiddagen ännu inte stigit ur sängen ringde det på dörren. Hastigt svepte hon en fläckig morgonrock runt sin otvättade kropp, drog fingrarna genom det flottiga håret, stapplade ner för trappan och öppnade dörren.
Dagsljuset bländade henne så att hon inte kunde se mer än silhuetten av besökaren. I handen hade han en vit ros, ingenting annat. Han räckte över rosen till henne med orden "Den här är till dig".
Kvinnan tog emot rosen och blev alldeles betagen av dess skönhet, så starkt så att blicken hade svårt att slita sig från blomman. När hon väl tittade upp igen för att tacka mannen vara han försvunnen. Han syntes inte någonstans längs den tomma gatan. Det var som att han aldrig hade varit där.
Kvinnan tog med sig rosen in och letade fram en vas längst in i ett kaotiskt köksskåp. Just när hon skulle sticka ner rosen i den såg hon att vasen var både dammig och fläckig. "Inte kan jag sticka ner den här underbara rosen i en sådana vas", tänkte hon, och tog sig för att diska och polera den tills den blänkte.
När hon bar in vasen till soffbordet där den skulle pryda sin plats framför henne vid TV:n lade hon märke till hur belamrat bordet var med allehanda skräp, matförpackningar, gamla tidningar och annat som låg i vägen, så hon svepte ner allt skräpet på golvet. Men vasen hamnade ändå inte på bordet, för nu såg hon hur kladdigt och fläckigt det var. Snabbt åtgärdat med trasa och möbelrengöring, och äntligen kunde vasen med dess vackra innehåll inta sin plats på det blänkande soffbordet.
Kvinnan satte sig i sin fåtölj, såg med tacksamhet på rosen - och ett ögonblick senare kunde hon inte se något annat än skräpet och smutsen på golvet och på möblerna runtomkring henne. Fram med dammsugare, mopp, trasor och sopsäck. En timme senare var vardagsrummet nästan nystädat. Böckerna hade hittat tillbaka till bokhyllan. Fåtöljen och övriga möbler hade fått sig en ordentlig rengöring och av de gamla matresterna och fläckarna fanns inga spår kvar. Endast dammtorkning återstod, och det tog inte många minuter.
Vid det laget var det det sen eftermiddag och dags för en kopp kaffe. I köket såg hon allt med nya ögon - all disk, allt kladd, alla matrester, allt som luktade illa. Kontrasten mot vardagsrummet gick inte att blunda för. Det fanns inget annat att göra än att ta sig an köket. Ett par fulla diskmaskiner hann bli klara samtidigt som hon moppade, torkade, dammade, putsade, ställde i ordning. När allt var klart och den rena disken var inställd i sina skåp var det som att köket blänkte i strålarna från den sjunkande solen utanför köksfönstret.
Kvinnan gjorde sitt kaffe, bar in koppen till fåtöljen, satte sig ner och njöt igen av att vila blicken på den vackra rosen.
Ett par timmar senare kom hon på sig själv med att fortfarande betrakta rosen, men nu var det läggdags och kvinnan gick upp för trappan till sitt sovrum. Det som mötte henne fyllde henne nu med avsky - lortiga sängkläder, gammal smutstvätt på golvet, unket och ovädrat. Vid det här laget var reaktionen självklar - fram med städutrustningen, in med allt smutsigt i tvättmaskinen, öppna och vädra. Samtidigt passade på att rensa ut allt ur garderoben som hon visste att hon aldrig mer skulle använda.
Framåt midnatt var kvinnan klar med sovrummet. När hon steg in i badrummet för att äntligen borsta tänderna fick hon syn på sig själv i spegeln. Stripigt hår, grå och glåmig hy, smutsiga kläder, sorgkanter under naglarna, lukten av gammal svett. Avskyn steg direkt inom henne, liksom chocken över att det kunnat gå så långt utan att hon hade märkt det. Hon slet av sig kläderna, rakt in i tvättmaskinen, duschade länge och grundligt, schamponerade ur allt gammalt ur hårbotten.
Efter att ha torkat sig med en ren fräsch frottéhandduk tog kvinnan nu hand om kroppen med en bra hudkräm, tog fram ett rent nattlinne och kunde äntligen gå och lägga sig.
Den natten sov kvinnan gott och djupt. Hon vaknade tidigt för första gången på evigheter, lagom för att få uppleva soluppgångens gyllene strålar skina in genom sovrumsfönstret.
Hon kände sig hungrig och svepte en ren väldoftande morgonrock runt kroppen. Tassade ner till det glänsande rena köket, lagade frukost och njöt av både sig själv och sitt hem för första gången på mycket länge. När hon tittade in i vardagsrummet var rosen det första hon såg - om möjligt ännu vackrare än dagen innan.
Efter någon timme ringde det på dörrklockan. När kvinnan öppnade var det grannkvinnan som stod där.
- Hej, jag ville bara kolla så att allt är som det ska. Du har inte hämtat in tidningen på flera dagar och eftersom bilen står utanför var jag rädd att det hänt något?
- Vad omtänksamt av dig, svarade kvinnan. Vill du komma in på en kopp kaffe?
Grannen steg in i hallen, såg sig om, vädrade försiktigt, och vände sig sedan till kvinnan.
- Jag måste bara säga att du ser alldeles strålande ut. Det riktigt lyser om dig!
- Tack, svarade kvinnan, men jag tror att det är den fantastiska rosens glans som du ser. Jag känner hur lycklig jag blir varje gång jag tittar på den.
- Nej, svarade grannen efter ett ögonblick, det är faktiskt du som strålar. Rosen speglar bara det ljus som finns i dig.