Att lita på sin egen upplevelse

Av Lars Hornborg

Det som händer mitt framför näsan är svårt att bortse från. Det var därför jag, IT-specialisten, valde att utbilda mig till samtalsterapeut inom Resanmetoden för snart tjugo år sedan. Ett långt ifrån självklart beslut.

Jag skrev detta inlägg som bakgrundsmaterial till ett reportage i Smålandsposten i december 2022 där journalisten Janna Li Holmberg intervjuade mig om Resanmetoden, den terapeutiska metod som jag utbildade mig i i början av 2000-talet. Janna ville också prova på själv och berättar i artikeln om sin egen upplevelse. Du hittar artikeln längst ner på sidan.

EFTER TIO ÅR med diagnosen kronisk utmattningsdepression var det till sist denna terapiform som räddade min fru Silva tillbaka till livet. Vården hade verkligen gjort vad de kunde, med både terapier och medicinering, men hon, min älskade livspartner, tillhörde den delen av befolkningen som inte blev hjälpt.

Det var först när Silva fick boken Resan av en väninna som någonting började hända. Den här boken handlar om läkning av emotionell ohälsa och detta visade sig vara hennes nyckel till att hitta framåt.

En kort tid senare ordnades en så kallad Resanhelg i Stockholm. Väninnan tog med Silva dit och där skedde den stora vändningen. Någonting skiftade i grunden under dessa två dagar. En ny livsfas var påbörjad - inte så att allt var rosenskimrande direkt efter helgen, men grundutgångspunkterna och -förståelsen för livet hade förändrats. 

Det var som att hon äntligen kunde kliva ur förlamningen och avstängdheten, som att hon lät sig själv ta plats igen.

Vid den tidpunkten var min yrkesidentitet rollen som företagare och IT-specialist. Terapi, känslor och sådana mjuka frågor var mycket långt bort från min vardag. Mitt fokus var på att lösa IT-systemutmaningar hos mina kunder, driva företag, säkra försörjningen. 

Under de tio svåra åren stod jag samtidigt fullständigt handfallen inför Silvas sjukdom, visste inte vad jag skulle göra. Det nedärvda kulturella mansarvet gjorde mig närmast kroniskt frustrerad - jag skulle ju vara den starke, den vars jobb det var att bära, att rädda, att skydda flocken (varifrån detta kom vet jag inte, inget jag lärde mig hemifrån). 

Vem - och vad - var jag när jag inte klarade detta? Vad återstod av mitt värde då? Jag jobbade på allt hårdare, fokuserade på det jag var bra på, försökte undvika det andra så gott det gick.

Vad var det egentligen jag bevittnade?

Å ena sidan var jag uppvuxen, fostrad och lärd att lita på vården och på det som är beforskat. Å andra sidan hade de i Silvas fall inte lyckats med sitt uppdrag. Inget att säga om - ingen vårdapparat i världen har lösningen för 100% av befolkningen, varken inom psykiatrin eller de mer kroppsrelaterade disciplinerna.

Så vad gör man då som den som faller igenom maskorna, som den som inte blir hjälpt? Lägger sig ner och dör, eller fortsätter leta?

För Silva var valet självklart, liksom för de allra flesta. När psykiatrin inte har lösningen fortsätter letandet - inte som ett förstahandsval utan när inget annat hjälper.

Nu levde jag med en människa som hittat nya vägar till att må bättre, utanför skolmedicinen. Hennes tillfrisknande gick snabbt och hon blev snart klar över att det gamla yrket som stordatorprogrammerare var otänkbart att gå tillbaka till. Istället utbildade hon sig till Resanterapeut i syfte att kunna hjälpa andra på samma sätt som hon själv blivit hjälpt. Jag visste inte vad jag skulle tro, hade blandade känslor, tyckte det verkade lite flummigt.

Men jag såg ju samtidigt med egna ögon vilken underbar förändring som skedde på kort tid.

Något år efter den där första helgen - Silva befann sig nu en bit in i terapeututbildningen - kom hon en dag till mig med en biljett i handen. Biljetten avsåg en likadan helg som den hon varit på och hon undrade om det inte var dags för mig att testa.

Vad säger man? Å ena sidan tog det emot i hela kroppen. Å andra sidan hade det varit konstigt att inte vilja förstå vad det var som vände tillvaron för henne. Så jag tackade ja, och deltog. En allra först läskig och orolig upplevelse i och med att jag inte själv sökt mig dit. 

Tänk om jag skulle reduceras till en navelskådande figur som var så upptagen med att gräva i sina känslor att jag inte skulle kunna sköta mitt jobb längre?

Men rätt snart insåg jag att jag fått det hela om bakfoten. Genom att välkomna känslor - alla känslor - istället för att trycka ner dem kan jag bit för bit släppa mitt eget emotionella bagage och därmed må allt bättre, i allt bättre kontakt med livet som det är, istället för som jag försökt måla upp det.

Min egen väg

Den där helgen blev en vändpunkt även för mig. Jag kände starkt att detta var något jag ville fördjupa mig i, så jag påbörjade terapeututbildningen något år efter Silva. Samtidigt fortsatte jag med mitt konsultbolag, nu med allt mindre teknikinslag, för att istället arbeta med organisationer och med förändringsarbete. Och det är fortfarande den mix som utgör mitt yrkesliv. Förändringsledning, facilitering, workshopledning, coachning och terapi.

Tankar om klyftan mellan skolmedicinen och det "alternativa"

"Alternativt" som sammanfattning av allt utanför skolmedicinen har de senaste tiotalet åren alltmer ersatts av "komplementärt" eller "integrativt". Distinktionen är viktig - där alternativt ställer metoder och discipliner mot varandra handlar komplementärt och integrativt istället om att se hur olika vård- och behandlingsformer kan komplettera varandra på bästa sätt.

Denna senare ansats finns bland annat hos Osher centrum för integrativ hälsa- OCIH vid Karolinska institutet:

Inom integrativ medicin kan konventionell medicin kombineras med behandling eller kunskap från komplementära och alternativa medicinska tillämpningar men med höga krav på vetenskaplig evidens och utvärdering. Vid Osher centrum för integrativ hälsa gäller verksamheten då främst vad som brukar kallas 'Mind-Body Medicine', till exempel psykologisk behandling av transdiagnostiska symptom som är gemensamma för patienter med olika grunddiagnoser.

Den svenska vårdprofessionen utgörs inom psykiatrin av psykologer, psykoterapeuter och psykiatriker. Yrkestitlarna och deras legitimationer är reglerade i lag - viktiga grundbultar i den offentliga vårdapparaten.

Företrädare för dem, till exempel Svenska Psykologförbundet, använder skarpa formuleringar kring de terapiformer som inte prövats och godkänts av Socialstyrelsen. I många fall är detta befogat - det finns en del människor som titulerar sig terapeut utan någon egentlig utbildning i ämnet. Det kan få allvarliga följder.

Men så finns alla vi som faktiskt har genomgått gedigna utbildningar av utbildare med bred och djup utbildning i kombination med mångårig erfarenhet. Utbildningen till Resanterapeut omfattar som exempel ett tiotal utbildningsmoduler i kombination med ett fyrtiotal praktikfall som genomförs med klient, dokumenteras och granskas. Utbildningen brukar i praktiken ta cirka 1,5 år.

Det börjar kännas alltmer föråldrat och förenklat att tillämpa det svartvita tänkande som ställer bra mot dåligt, skolmedicin mot övriga, utan nyansering. Individer är olika mottagliga för olika terapiformer. Där tankebaserade terapier som KBT fungerar bra för en del patienter, åtminstone på kort sikt, kan resultatet bli raka motsatsen för andra patienter. Som sagt, vad skall de göra, lägga sig ner och dö?

Vi är olika, vi reagerar olika, vi behöver olika former av hjälp för att hitta tillbaka till livet.